Utvecklad

Dottern fyller 18 månader imorgon och kan säga lebra (zebra), panda, kakka och skrika iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii så att trumhinnorna spricker på alla i närmaste kvarteren. Vi har många givande diskussioner.

Dags att prata blommor och bin. Och flugor.

”Mamma, flugor och andra däggdjur, tycker de om nötter?”

Om ni undrar

Stora bloggkoman har slagit till.

Den effektiva finska polisen slår till

I lördags morse blev vi stoppade av polisen. Maken fick kliva ur bilen och gå in och sätta sig i piketen bakom. En evighet gick. Mina tankar virvlade: var maken kanske inte alls jurist gone hemmafarsa – var han kanske egentligen gangsterboss, Kronohagens gudfader? Eller kanske knarksmugglare, hallick eller bankrånare? De förbipasserande granskade mig noggrant, tänkte att ‘jahaja, där sitter samhällets fiende nr 1. Eller åtminstone dess fru.” Jag hann fundera på hur otäcka finska piketpoliser kundes tänkas vara, om jag borde gå dit och filma dem. Efter en lång  stund kom maken tillbaka, helskinnad,  med en liten lapp i handen. Det var inte ens böter, bara en aja baja-lapp. Vi hade åkt igenom ett bostadsområde där genomfart var förbjuden, vilket jag antar ger ganska lite gangster-cred. Men för en stund hade jag fått känna hur det kändes att vara gangsterhustru

Där rök min Zlatan-feelis

Spelar fotboll med sonen på farmor och farfars gräsmatta. Sonen är målvakt, jag skjuter straffar.

Sonen: ”Farmor är ännu dåligare än du.”

Jag: ”Va, tycker du jag är dålig?!”

Sonen: ”Nej då, inte dålig. Men ganska dålig.”

Selektiv mutism – barn som inte pratar

Jag brukar ju sällan skriva om särskilt djuplodande eller personliga saker på den här bloggen. Idag ska jag göra ett undantag, i bildningssyfte. Min son lider nämligen av ett syndrom som kallas selektiv mutism – en oförmåga att tala med andra än ett fåtal närstående personer, trots välutvecklat språk och talförmåga, trots pratgladhet och allmän sprallighet i sällskap med detta fåtal personer. Vi fick för ett par månader sedan äntligen ett namn på denna egenhet efter att ha diskuterat saken med dagistanter, bvc/rådgivningspersonal, läkare, släkt, vänner. Ingen hade någonsin hört talas om detta, vi trode att vårt barn var den enda i världen med denna egenhet. Men så fel vi hade. När en psykolog äntligen kunde ge oss ett namn på fenomenet öppnades en helt ny värld. Det finns massor av barn därute med selektiv mutism, men ändå är begreppet så okänt. Fler barn lider av selektiv mutism än av autism, ändå känner alla vuxna till ungefär vad autism är.

Det handlar alltså inte om blyghet eller en ovilja att prata. Det handlar om att kroppen låser sig och att situationer där pratande förväntas är så oerhört ångestframkallande att man blir stum. Och det handlar inte om en tillfällig, övergående tysthet. Det handlar, i vårt fall,  om att ha sagt en handfull enstaka ord  till dagistanterna efter snart 3 år på ett dagis som han annars trivs utmärkt på.  Vi – i sällskap med alla andra vi talade med – trodde att vår kille skulle växa ifrån detta. Det gör man vanligtvis inte, vet vi nu. Vi har ändå haft tur, vår kille är fyra år och vi hoppas kunna hjälpa honom ur detta så att han kan få en normal skolgång. Vi har fått slita, och sliter ännu, för att vår kille ska få kvalificerad hjälp. Eftersom okunskapen är så stor måste man vara envis och använda alla sina kontakter för att komma dit man vill, men någonstans där i vårdapparaturen finns det människor med erfarenhet av detta som förhoppningsvis kan hjälpa oss.

Så nästa gång du träffar eller hör talas om ett barn som är mer tyst ärn bara blyghetstyst, kanske du kan vara den som ger lösningen på gåtan?

Läs mer:

Diagnoskriterier

Föreningen Selektiv Mutism

Bra och lättillgänglig information om selektiv mutism

Röster från drabbade

Titta gärna på Skolfronts inslag om selektiv mutism, där Fredrika som varit tyst under alla 12 år i skolan vid 23 års ålder äntligen fick hjälp.

Minoritetsspråk vid köksbordet

Läser pekbok med lillasyster som börjat intressera sig för vad allting heter. Hon pekar på en sköldpadda, varpå jag säger ”sköldpadda”, med fläskigt sverigesvensk sche-ljud långt nerifrån halsen.

”Mamma, det heter shöldpadda”, säger sonen, och väser fram ett vackert finlandssvenskt shhhh-ljud mellan tänderna.

”I Sverige säger man chöldpadda”, svarar jag, ”i Finland shöldpadda”.

Sonen får flankstöd från sin pappa, som med min norrländska mormor i tankarna menar att alla svenskar inte alls använder sig av gutturalt sche-ljud, utan visst kan säga shöldpadda.

Jag ignorerar dem och upprepar för dottern: ”Just det, chhhöldpadda.”

Sonen ser uppfordrande på mig: ”Shöldpadda, mamma. SHHHHöldpadda.”

Allas vår Mumindal

Råkade slå på Kunskapskanalens Tema: Sverigefinländare, där bla Mark Levengood får uttala sig  om hur det är att som finlandssvensk alltid bli jämförd med mumintroll, varpå Mark skojar om att hans memoarer ska heta ”Ta mig i mumindalen”. Det tyckte åtminstone jag var ganska roligt. Sen irriterade jag mig på att programledaren, temakvällen till trots, inte orkat ta reda på hur finska namn uttalas. (Timo uttalas inte Tiiiimo. Det uttalas Timå, med kort i. )

TV

På torsdag kväll ser jag på Mammas Pojkar och Lyxfällan ( ja ja, jag vet. Mammas Pojkar är så dåligt ett tv-program kan vara utan att bryta mot svensk lag, men jag kan inte motstå det!). På fredag kväll ser maken nån dokumentär om det finska musiklivet på 30-40-50-talen. Vår smak i tv-program är nu så vitt skilda att snart är det endast melodifestivalen och Anslagstavlan vi kan se tillsammans.

Succémössan

Maken gick och köpte sig en fuskpälsmössa på H&M.

Resultat vid uppvisandet av mössan hemma:

1) jag sa ‘cool’;

2) lillasyster började gråta;

3) storebror sa ”du kan inte gå ut i den där mössan pappa, du ser ut som en hund”.