Julfeelis

Fick ett julkort i retur idag.  Jag hade skrivit familjens efternamn fel. Helt fel alltså, som i fel namn. Och gatan var också fel. Min egen returadress var också fel. Jag tycker det julkortet sammanfattar ganska bra mitt mentala tillstånd veckan innan jul. Härdsmälta, typ.

Ljus i tunneln

Det börjar hända saker med mutismen. Den börjar luckras upp, åtminstone lite lite i hörnen. Men jag vågar knappt skriva om framgångarna, rädd för att om jag sätter ord på dem så *plopp* försvinner de. Men förra året vid den här tiden hade sonen talat med sammanlagt sex stycken vuxna i hela sitt liv. Idag är siffran tolv. Tolv! Jag tror knappt att det är sant när jag ser siffran i skrift. Är det nu det händer, är det nu det ljusnar? Eller kommer bakslaget nästa vecka?

Älskade pojke, kämpa på. Håll tummarna för oss.

Kungen

När jag hör och ser de eviga diskussionerna om svenska kungens och hans kompisars förehavanden (eller oförehavanden) börjar jag känna mig lite republikansk. Jag menar, när hörde man senast rykten om Tarja Halonens kaffepojkar eller kontakter med maffian?

Gåta

Vet ni vad som inte går att uppbåda i centrala Helsingfors mitt på dagen? (scrolla ner för svar)

 

 

 

 

 

 

 

Svar: En varmkorv. Hur är det möjligt?

P1 Dokumentär

Jag har alltid varit en sucker för ljudböcker. De kan göra att diskbänkstorkande en torsdagskväll känns som en aktivitet du vill dra ut på in i det längsta, bara för att få lyssna lite till.

I samband med att jag skaffade mig en sån där modern telefon upptäckte jag podcasting (vem har sagt att jag inte håller mig ajour med den tekniska utvecklingen?). P1 Dokumentär är min nya vän i vardagstragglet. Vilka berättelser, vilka öden! Som programmet om det galna schackgeniet Bobby Fisher och hans vänskap med en isländsk polis i Bondeoffret. Eller porträttet av Göran Lindberg. Eller om uppväxten med en knarkande mamma i Mamma och skruvmejslarna. Den senaste, Inferno, var den tyngsta av berättelser. En historia om en barndom präglad av det mest fasansfulla och om hur kroppen lagrar smärta.

Och medan man lyssnar och får någon annans berättelse rakt in i hjärnloben så är man mitt i sin egen verklighet. Till skillnad mot TV-dokumentärer matas man inte med bilder, utan medan man man försöker ta in en annan människas öde, stirrar man på sin egen disktrasa och gnuggar sin egen diskbänk och är så mitt i sitt eget liv. Och intrycket blir så mycket starkare, för det blir så tydligt att någon annans verklighet pågår just parallellt med min egen. Alla andra, de utsatta, de galna, de fantastiska, de finns inte i någon annan värld, utan här helt intill min egen verklighet.

 

Silvia och jag

Drottning Silvia ger en intervju i tidningen Föräldrakraft. Hon talar om hur det är att vara förälder till ett barn med specialbehov, apropå Kronprinsessans dyslexi, och säger:

 Jag tror det är känslan av att aldrig vara tillräcklig. Som förälder är man inte expert. Man står inför en situation som man inte bemästrar, oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.

- Det går in i hjärtat. Man lider med barnet, man vill hjälpa men man känner att man inte har tillräcklig kunskap. Därför är det så viktigt att få möjlighet att få kunskap. Då kan man hantera svårigheterna på ett annat sätt. Och man kan undvika svåra situationer för barnet.

På frågan hur hon försökte hjälpa Victoria svarar hon:

 Jag försökte få så mycket kunskap som jag bara kunde. Men det gäller också att tala med alla som möter barnet, till exempel lärare, rektor, vänner, och berätta vad som gäller och hur man kan göra det lättare för barnet. Kunskap, förståelse och respekt är viktigast, säger Drottningen.

Inte hemskt ofta känner jag att min tillvaro liknar Drottning Silvias, men i det här avseendet känner jag mig banne mig lite kunglig.

Svenska i Finland

Ramlade över detta blogginlägg idag, länkat av en fejjan-kompis. Det handlar om trakasserier av svensktalande, framför allt av svensktalande barn. Och jag inser att jag läser det med öppen mun. Av upprördhet, givetvis, för alla som gör barn illa borde få en fet snigel på bägge ögonen. Men mest av förvåning. Va, är det så det är? På riktigt? Hur fan har jag kunnat missat detta? Under alla de år jag bott i Finland kan jag faktiskt inte minnas att någon någonsin sagt ett ont ord om mig som svensktalande. Då tänker säkert någon (som inte träffat mig IRL) att det är kanske för att jag pratar så tyst att ingen förbipasserande uppfattar att jag talar svenska. Men då kan jag bara säga, att så är det inte.  INTE. Jag är kvinnan som inte kan tala i mobiltelefon på allmän plats utan att få ilskna blickar av alla potentiella tinnituspatienter omkring mig. Då tänker säkert någon, att ja men det är för att du är sverigesvensk, dessa kan tolereras eftersom de antas vara från båten avraglade fylleturister som snart åker hem igen (förutsatt att de tar rätt spårvagn tillbaka, till rätt färja). Men då undrar jag – de ignoranta idioter som måste komma med ointelligenta kommentarer om vilket språk kringvarande personer talar – hör de skillnad på svenska och svenska, och om så, bryr de sig? Så har jag bara befunnit mig på fel plats, dvs rätt plats, har jag bara haft tur eller, är det så enkelt att jag missat alla otäcka kommentarer genom åren pga att mitt finska öra vanligtvis är avstängt, sätts på enbart då jag nödvändigtvis måste uppfatta vad någon säger till mig på finska. Är det örat avstängt, går all information på finska förbi som rymdbrus.

Frågan kvarstår. Är det verkligen så här illa?

Min rosa lapp!

Vet ni vad som är intressant? Jo, det faktum att finska körkort är giltiga i typ ett halvt århundrade. När man tar körkort här som artonåring kan man alltså ha samma kort tills man är en skrynklig pensionär. Alla mina mer eller mindre jämnåriga kollegor har körkort giltiga till fyrtiotalet. 2040-talet alltså! Mitt ska bytas i april 2012. Nu kommer det jobbiga. Sug på detta:

”Från och med den 1 december 2010 gäller nya regler för personer som är permanent bosatta utomlands och ska förnya sitt svenska körkort.

Om du är permanent bosatt i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) kommer du efter den 1 december 2010 inte längre att kunna få ditt svenska körkort förnyat i Sverige. Körkortet ska i stället ersättasmed ett körkort i den stat där du är permanent bosatt.”

Fattar ni? Jag måste skaffa finskt körkort. Jag har tre formella kopplingra till mitt fosterland: mitt pass, mitt körkort och mitt studielån. Nu skall ett av dessa tre articifiella navelsträngar hänsynslöst slitas av.  Om nu svenska staten måste förskjuta mig, kan de inte bara radera mig ur CSN:s register?

Jag antar att den lösningen inte kommer att funka, så jag har tre alternativ: 1) sluta köra bil 2) acceptera finskt körkort 3) bli rättshaverist och hävda att jag har varit ytterst tillfälligt bosatt i Finland de senaste 12 åren. Varför börjar detta kännas som en konspiration, med avsikt att ta ställning till medborgarskapsfrågan och hela den biten? Have mercy liksom, fattar de inte att 40-årskris är tillräckligt jobbigt ändå?!

Blossom och jag

Började dagen med hemgjord müsli, avslutade den med första gympapasset på typ ett decennium. Svårt att känna sig så mycket präktigare än så här.

Resfeber

Tänk att resor, som en gång i tiden var förknippat med glädje, spänning och äventyr, idag mest är förknippat med ångest och tvångstankar om flygplanskrascher. Och det gäller visst inte bara mig.