Älskade pojke, kämpa på. Håll tummarna för oss.

Svar: En varmkorv. Hur är det möjligt?

I samband med att jag skaffade mig en sån där modern telefon upptäckte jag podcasting (vem har sagt att jag inte håller mig ajour med den tekniska utvecklingen?). P1 Dokumentär är min nya vän i vardagstragglet. Vilka berättelser, vilka öden! Som programmet om det galna schackgeniet Bobby Fisher och hans vänskap med en isländsk polis i Bondeoffret. Eller porträttet av Göran Lindberg. Eller om uppväxten med en knarkande mamma i Mamma och skruvmejslarna. Den senaste, Inferno, var den tyngsta av berättelser. En historia om en barndom präglad av det mest fasansfulla och om hur kroppen lagrar smärta.

Och medan man lyssnar och får någon annans berättelse rakt in i hjärnloben så är man mitt i sin egen verklighet. Till skillnad mot TV-dokumentärer matas man inte med bilder, utan medan man man försöker ta in en annan människas öde, stirrar man på sin egen disktrasa och gnuggar sin egen diskbänk och är så mitt i sitt eget liv. Och intrycket blir så mycket starkare, för det blir så tydligt att någon annans verklighet pågår just parallellt med min egen. Alla andra, de utsatta, de galna, de fantastiska, de finns inte i någon annan värld, utan här helt intill min egen verklighet.

 Jag tror det är känslan av att aldrig vara tillräcklig. Som förälder är man inte expert. Man står inför en situation som man inte bemästrar, oavsett vilken funktionsnedsättning det handlar om.

- Det går in i hjärtat. Man lider med barnet, man vill hjälpa men man känner att man inte har tillräcklig kunskap. Därför är det så viktigt att få möjlighet att få kunskap. Då kan man hantera svårigheterna på ett annat sätt. Och man kan undvika svåra situationer för barnet.

På frågan hur hon försökte hjälpa Victoria svarar hon:

 Jag försökte få så mycket kunskap som jag bara kunde. Men det gäller också att tala med alla som möter barnet, till exempel lärare, rektor, vänner, och berätta vad som gäller och hur man kan göra det lättare för barnet. Kunskap, förståelse och respekt är viktigast, säger Drottningen.

Inte hemskt ofta känner jag att min tillvaro liknar Drottning Silvias, men i det här avseendet känner jag mig banne mig lite kunglig.

Frågan kvarstår. Är det verkligen så här illa?

”Från och med den 1 december 2010 gäller nya regler för personer som är permanent bosatta utomlands och ska förnya sitt svenska körkort.

Om du är permanent bosatt i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) kommer du efter den 1 december 2010 inte längre att kunna få ditt svenska körkort förnyat i Sverige. Körkortet ska i stället ersättasmed ett körkort i den stat där du är permanent bosatt.”

Fattar ni? Jag måste skaffa finskt körkort. Jag har tre formella kopplingra till mitt fosterland: mitt pass, mitt körkort och mitt studielån. Nu skall ett av dessa tre articifiella navelsträngar hänsynslöst slitas av.  Om nu svenska staten måste förskjuta mig, kan de inte bara radera mig ur CSN:s register?

Jag antar att den lösningen inte kommer att funka, så jag har tre alternativ: 1) sluta köra bil 2) acceptera finskt körkort 3) bli rättshaverist och hävda att jag har varit ytterst tillfälligt bosatt i Finland de senaste 12 åren. Varför börjar detta kännas som en konspiration, med avsikt att ta ställning till medborgarskapsfrågan och hela den biten? Have mercy liksom, fattar de inte att 40-årskris är tillräckligt jobbigt ändå?!