Tuff kärlek?

Vi börjar inse att kanske vi måste köra mera tough love. Utmana honom där vi vet att han klarar av att utmanas. Inte skydda honom från allt. Inte för att vi har kunnat skydda honom från allt, men det är nog var vår föräldrainstinkt velat göra.

Det finns en, inom selektiv mutism-kretsar, tämligen kontroversiell amerikansk terapeut vid namn Jonathan Berent som förespråkar just detta. Sluta skydda ditt barn, sluta göra det möjligt för dit barn att fortsätta vara mutistisk.  Jag ska bekanta mig med honom. Kanske har han nån idé värd att plocka upp.

Annonser
Publicerat i selektiv mutism | 2 kommentarer

Små segrar

Det gick inte att läsa. Förstås, höll jag på att skriva. Men hade det gått hade jag nog ramlat av stolen. Men han kunde spela upp sin inspelning. Det var jobbigt sa han. ”Hemskt. ” Vi snackade om det och kom fram till att varje gång man lyckas göra något som känns supersvårt – men som ändå är en bra sak – och man sen faktiskt lyckas, så vinner – vinner! -man ju faktiskt över det gröna monstret  som sitter i ett hörn i huvudet och skriker dumheter. Man lasersvärdar liksom ner monstret och hojtar ‘Hörrududu – jag kan visst spela upp läsläxan’  eller vad man nu bråkar med monster om. Man måste bråka med sina monster. Annars försvinner de ju aldrig.

 

Publicerat i selektiv mutism | Lämna en kommentar

Där vi är idag

Idag är sonen en skolpojke, en söt liten ettagluttare. Han är en omtyckt kompis som pratar med de flesta i sin klass. Han är social och har humor, kommer fort med i lekar på skolgården. Han kan räcka upp handen och utföra uppgifter i klassrummet så länge de inte involverar pratande. Han är en entusiastisk fotbollspelare. Pratar med ett flertal av lagkompisarna. Är framåt och sprallig på träningar och övningar. Har varit lagkapten vid flera matcher. Han pratar med flertalet av de släktingar och vuxna vänner vi träffar med någon regelbundenhet. Han kan prata i telefon med mamma, pappa och farmor.

Min son kan inte tala med sin lärare. Han kan inte tala med sina fotbollstränare. Han kan inte tala med främmande, som tex tanten i glasskiosken. Han kan inte be om hjälp av en vuxen om han har problem av annan art än väldigt simpla praktiska ting (tex knyta skosnöret – det kan han lösa genom att putta på någon och peka på skon). Det finns fortfarande släktingar han känt hela sitt liv som han inte kan tala med. Han kan inte hälsa på sina kompisar om han möter dem utanför den miljö där han förväntar att de ska vara (tex om han möter dem på gatan). Han kan inte säga ”tack” när han varit på kalas. Han kan inte säga sitt namn när det är upprop.

Imorgon ska han förhöras på sin första läsläxa. Han menar att han visst kan läsa för sin fröken. Jag vill tro honom. Som back-up, om modet sviker, så har han spelat in läsläxan på sin telefon.

Publicerat i selektiv mutism | Lämna en kommentar

Kbt i Stockholm II

Rapport från Stockholm, där vi för snart 3 månader sen träffade en KBT-terapeut specialiserad på barn med social fobi och liknande problematik: Vi kom in på mottagningen, rabblade i snabb takt upp vilka vi var och varför vi var där. Sonen satt uppkurad som en liten fågelunge under min arm under hela mötet. Totalt mutistisk. Vi fick frågan om sonen verkligen ville ha hjälp med detta, eller om det mest var jag som ville att han skulle få hjälp. Sonen visade med sina fingrar hur mycket han ville bli av med den selektiva mutismen, på en skala från ett till tio. Han visade alla sina tio små pojkfingrar. Då smågrät jag, som alltid när jag tvingas inse att jag ännu inte lyckats hjälpa honom ur detta.

Sen berättade vi hur vi jobbat, vilka resultat vi nått. Vi fick höra om ångestlöken och om monster i skallen som talar om för en att man inte kan eller ska göra vissa saker. Om att sådana monster borde få en ordentlig propp. Sen sa hon att vi jobbar på helt rätt sätt. Gav konkreta tips om hur vi skulle fortsätta. Fortsätta öva. Vi gick därifrån och pratade om hur monstret i huvudet såg ut, att vi skulle rita honom när vi kom hem.

Sen åkte vi till Skansen och hade en toppendag.

Publicerat i selektiv mutism | Lämna en kommentar

KBT i Sthlm

Nästa vecka åker vi till Stockholm och träffar en KBT-terapeut. Specialiserad på barn med social fobi och ångestproblematik. Förhoppningsvis förstår man då också selektiv mutism. Spännande! Jag har efter alla turer i SM-behandlingsrundan försökt att lära mig att ha extremt låga förväntningar – det är roligare att uppleva en glad överraskning än ett psykologiskt magplask. Ställer således in mig på ett totalt meningslöst möte så kan det bara bli bättre!

Publicerat i selektiv mutism | 1 kommentar

Selektiv mutism – igen. Konkreta tips om behandling

Som alla mina tolv återkommande läsare  säkerligen noterat så är jag och bloggen i koma för närvarande (obs för min del endast symboliskt). Trots det kände jag att jag behövde göra en kortvarig comevack. Mitt genom tiderna i särklass lästa inlägg Barn som inte pratar – selektiv mutism drar nämligen till sig en hel del läsare varav  de flesta, antar jag, är informationstörstande föräldrar till nydiagnostiserade barn, som jag själv var för ett par år sedan. Häromdagen kom det en kommentar på detta inlägg från Ana vars snart fyraåriga dotter sluta prata på dagis och numera endast talar hemma. Eftersom jag vet hur fruktansvärt tungt det är att försöka få hjälp med selektiv mutism från vårdapparaten vill jag gärna dela med mig av det jag lärt mig under de senaste åren och vad jag sett fungerat för oss.*

– Några grundläggande saker: 1)Börja med att ta bort all press på att tala. Fokusera istället på att få ditt barn att känna sig trygg och avslappnad på dagis och i andra miljöer hon vistas i. Informera alla vuxna i hennes närhet att de ska inte försöka tjata/muta/hota/locka tjata fram tal. 2) Gör inget stort nummer av att dottern pratar om hon gör det i ett sammanhang hon inte brukar. Att folk ropar ”halleluja hon pratar!” brukar vara det SM-barn bävar mest för. Ta det som att det är den mest naturliga saken i världen att hon pratar (vilket det ju är!).  3) Vifta inte bort SM – och låt heller ingen annan göra det – med att säga ”hon växer ifrån det”. För det är inte alls säkert att barnet gör – och även om det gör det så kan det ta många år. Satsa istället på att hjälpa barnet så tidigt som möjligt. 4) Låt inte folk sluta prata med henne – hon skall talas till och inkluderas i konversationen som alla andra. Givetvis kan man ju vara försiktig med direkta frågor, antingen ställa ja och nej frågor eller frågor som man själv sen besvarar i nästa mening. Men barnet ska alltid ha en chans att komma med i samtalet.

Lite praktiska tips:

– I miljöer där hon är trygg och avslappnad, uppmuntra ordlös kommunikation som att peka, skaka på huvudet, nicka, vinka, kroppsspråk. Uppmuntra också annan form av ordlös interaktion, tex att räcka fram pengarna när ni ska betala i en butik, räcka över en teckning till en dagisfröken som hon ritat hemma, vinka till alla söta tanter/hundar/barn ni ser på väg hem från dagis osv.

– Försök bjuda hem några av hennes kompisar från dagis (någon av de hon talade med tidigare?) på en lekträff. Ingen press på att hon ska tala, utan fokusera på att det ska vara roligt och avslappnat! Introducera lekar som kanske inte kräver tal men som kan leda till spontana skratt och ljud (spela spel, lek kurragömma etc). Så småningom kommer troligtvis talet igång på hemmaplan med kompisen. Man måste dock vara medveten om att selektiv mutism ofta är väldigt platsbundet, så det kan vara svårt att ”flytta” talet. Men efter att hon börjat tala med någon av sina kompisar igen, kunde ni tex ses hemma hos er igen, få igång pratet och sedan gå till lekparken. Går det bra kan ni ses i lekparken nästa gång och se om det går att börja prata direkt där. Om inte får man backa ett steg.

– Ni kan också jobba mer aktivt med att få igång pratet med en person som er dotter känner väl och känner sig trygg med. Det är kanske enklast att börja på hemma plan, om det är där er dotter pratar mest avslappnat. Bjud då hem den person som ska introduceras regelbundet. Välj aktiviteter som er dotter älskar och gärna sånt som hon blir glad och sprallig av. Någon som hon talar med (förslagsvis mamma eller pappa) är med hela tiden tillsammans med dottern och den ”nya personen”. Börja med att skapa en glad och avslappnad stämning. Gå sedan vidare med små små steg. Lek tex lekar där man ska göra ljud (kurragömma där man ske ge ledtrådar gemom att göra små tysta ljud tex). Eller lekar där man talar från olika rum (vi använde walkie talkies mycket – först talade jag och sonen tillsammans i samma walkie talkie till den nya personen, sen kunde han tala ensam när jag satt tillsammans med den nya personen i ett annat rum). Spela sen gärna spel där tal inte direkt krävs men kommer naturligt (när man räknar tex). Förhoppningsvis kan dottern under dessa lekar tala till dig. Den nya personen kan då hoppa in i konversationen på ett naturligt sätt, som om dottern hade talat till denne. Går ni vidare med spel/lekar där dottern borde tala till den nya personen så kan du bestämma med dottern att hon kan säga det som kan sägas till dig och så kan du föra det vidare. Om dottern då bara viskar det tyst till dig måste du förstås föra det vidare. Men om den tredje personen själv kan höra vad dottern sagt ska denna bara direkt svara, som om dottern talat till denne. I sinom tid borde dottern ha bearbetat att denna nya person hört hennes röst och kommunicerat med henne och borde så småningom kunna tala direkt till denne. Detta kan ta lång tid eller gå fort, beroende på ditt barn, miljön, den nya personen mm. Men man ska inte ge upp! Vi jobbade ett halvår med sonens förskolelärare (jag var där en gång i veckan som konversationspartner och spelade spel med dem) och idag kan han, om de är på tu man hand, prata fritt med henne. På hemmaplan har det gått mycket fortare. Det viktigaste är att man tar små små steg, inte lägger press på barnet utan tvärtom fokuserar på att barnet har roligt och känner sig trygg.

– På dagis: är det alltså så att hon talar med er helt fritt när ni är där på dagis? Utnyttja det!  Be dagispersonalen ställa frågor till henne när hon lämnas och hämtas och tala om för henne att hon får svara via mamma eller pappa. På samma sätt som ovan, om hon bara viskar tyst så får ni säga svaret högt vidare, men om dagispersonalen uppfattar svaret ska de hantera det som att svaret getts direkt till dem. Som jag nämnde ovan så har jag nu varit i förskolan (vilket i Sverige motsvarar förskoleklass) och jobbat med sonen och en av lärarna. Jag önskar jag gjort detta redan på dagis, för jag tror att det hade varit så mycket enklare. Om alls möjligheten finns, se om ni kan få till något arrangemang där du eller någon annan som barnet talar med kommer till dagis och agerar konversationspartner.

– Något som jag vet att en del använt sig av är att filma barnet hemma, när det pratar och är ”som vanligt” för att sedan – med barnets tillåtelse – visa filmen för tex dagispersonal. För en del har det fungerat så att barnet fått visa att det KAN tala och därmed känt minskad press och stress över att personalen kanske tror att barnet inte kan tala.

– Förmedla gärna till personalen vad ni gjort under helgen eller annars vad som händer på barnets fritid. Eftersom barnet inte själv kan berätta på samma sätt som de andra barnen vad hon gjort finns risken att barnet exkluderas från samtal vid lunchbordet tex. Men om ni tex tillsammans skriver ett litet brev varje söndageftermiddag om vad hon gjort som dottern sen kan lämna till sin favoritfröken så kan denna fröken sedan inkludera henne i samtal. (”Jag hörde att du Liisa också hade byggt en massa med lego i helgen. Byggde du också torn?”). Min son skriver nu själv mail till sina lärare på söndagskvällen och han verkar tycka om det. Ibland skickar han med nån bild också.

Avslutningsvis: okunskapen om selektiv mutism är enorm, även bland de som borde vara specialister på barnpsykiatri och -psykologi. Läs därför på allt du kan själv, dammsug internet. På svenska finns extremt lite, men på engelska finns en hel del. På bloggsidan om selektiv mutism finns en del länkar och litteraturtips. Det finns även en amerikansk epostgrupp på Yahoo som man kan ansluta sig till. Där diskuteras i vänskaplig andra allt som har med selektiv mutism att göra. En del är specifikt för USA (om försäkringar mm) men mycket kan man ta till sig trots att man sitter i Norden. Och framförallt inser man att man inte är ensam.

Det är tungt att få en diagnos, framför allt när man inser hur svårt det är att få hjälp (den läkare som diagnostiserade vår son sa ”Jaaa, det är ju svårt att hjälpa de här barnen”. Jag har fortfarande lust att smocka till henne, så får man inte säga till en förälder!). Men, se det positiva: när man har en diagnos kan man söka information och börja jobba! Läget är inte hopplöst utan det finns massor ni kan göra! Återkom gärna!

*Min son är idag snart sju år gammal. Han började aldrig tala med vuxna på dagis och slutade sedan tala med andra vuxna än de närmaste i familjen. Han har alltid talat med de barn som han kategoriserat som sina vänner. Under det senaste året har han dock gjort jättefina framsteg och talar idag med nästan alla barn i hans föreskoleklass och har har talat med ca 10 nya vuxna under året, varav en lärare

Publicerat i selektiv mutism, Uncategorized | 8 kommentarer

Heter han Pekka?*

Funderar på att ringa Dagens Nyheters och Svenska Dagbladet och tipsa om en nyhet: det är presidentval på G i Finland. Tror nämligen att de missat det. Har inte sett några stora satsningar på att ge svenska folken en inblick i de pågående diskussionerna inför söndagens andra valomgång. Har knappt sett några små notiser. Denna hittade jag efter att ha sökt på ”Finland” på DNs hemsida. Men för att den ska säga något krävs det kanske att läsaren vet vem Sauli Niinistö är, eller Eva Biaudet. Eller för den delen vet att det existerar något så suspekt som finlandssvenskar. Svenska Dagbladet skrev om samma sak men lite mer utförligt och drog till med en bild på Pekka Haavisto till och med. Även denna artikel hittade jag efter att söka efter ”Finland” på SvDs sajt. Jämfört med bevakningen av det amerikanska presidentvalet så är rapporteringen i svensk media av det finska presidentvalet patetiskt. Visst, kan man argumentera, den amerikanska presidenten har väl en aning mer inflytande på världsordningen än den finska. Men å andra sidan är Finland lite närmare. Och valet är om fem dagar.

Men glädjande nog nådde en nyhet från Finland paradplats på en av de stora nyhetssajterna och – halleluja – den handlade inte om brödköer eller VM i bastubad. Den handlade om råttor. 

Avslutar med att länka till denna lilla krönika av smarta Johanna Koljonen – den sammanfattar ganska bra vad som är på gång.

*.. frågade alla mina vänner när jag en gång i forntiden meddelade att jag funnit kärleken i en finne.

Publicerat i Finland | Lämna en kommentar