Människor emellan

Det är så konstigt det där med mänsklig samvaro. Jag har suttit några dagar i ett kafferum tillsammans med andra föräldar. Vi sitter där av liknande orsaker, vi väntar alla på våra barn. Alla har vi barn som på ett eller annat vis behöver hjälp för att få ett ännu bättre liv. Vi har allt gemensamt. Och inget. Jag vet inte vad någon heter, var någon kan tänkas bo, vad de jobbar med. Men jag är nästan säker på vad de känner och tänker. Vi pratar inte. Vi utbyter lite plattityder. Men tänk att det kan snöa så mycket, det är ju otroligt. Oj då, kaffet är slut. Mest är det jag som säger sånt. Som svensk kan jag ju inte helt hålla käften i tysta folksamlingar (något som de flesta finländare – även de vanligtvis pladdersamma – klarar galant). Men mest är vi tysta. Ibland får jag lust att inleda ett samtal som skulle leda längre, ett samtal om det som är väsentligt. Men det gör jag inte. Kanske behövs det inte – jag vet ju vad de känner och tänker, de vet säkert detsamma om mig.

Det här inlägget postades i Uncategorized, Vardagsludd. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s