När man inte kan svara

Min älskade lilla pojke skulle utföra några testuppgifter igår. Hans språkliga förstålse skulle testas. När svaren skulle ges muntligt var han förstås tyst, vilket testledaren ju visste skulle bli fallet. Hon är en varm och empatisk dam. Hon visste att den lilla pojken framför henne kunde skriva lite grann, så hon frågade om han ville skriva ner svaren. Han nickade försiktigt och han skrev. Min son, ännu inte fem år fyllda, uppbådade all sin kraft och sin kapacitet skrev med sina vingliga, korviga små bokstäver paraply och lejonko. Ord som han aldrig tidigare skrivit. Han blev trött. Damen frågade om han ville skriva mer, då skakade han på huvudet.

Jag vet inte om den historien är hjärtevärmande eller alldeles hjärtskärande.

Det här inlägget postades i Knoddsen, selektiv mutism, Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När man inte kan svara

  1. steffanie skriver:

    Viljan att kommunicera är så stark, även om han inte har alla redskap för det. Jag blir alldeles varm i hjärtat över hans kämparglöd!

  2. Annelie skriver:

    Den är verkligen både och!

  3. V skriver:

    Lille gubben, han är så tapper, han vet att måste kämpa, men han försöker, och jag tror han vill!! Historien är hjärtevärmande, alla steg, små som stora, är lika viktiga. Ibland går det 2 fram, ett tillbaka, men det här var ett fram, helt klart. Är ni ”klara” där nu efter den här dagen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s