Civil olydnad

Jag har sedan födseln en kronisk brist på karaktär, på principfasthet. Jag kan sällan motstå ett godissug, ett anfall spontanshopping, ett tandläkarbesök, en inbjudande soffa när man borde motionera. Men i en sak har jag alltid varit behård: man går upp när väckarklockan ringer. Inget snoozande, inget vända sig om och sova lite till, inget ligga och dra sig. Upp och stå bara, famla efter brillorna och ut i kylan. På så sätt vaknar man först i duschen och då är det för sent att ångra sig.

Men så idag: jag snoozade två gånger – sen stängde jag av väckarklockan och somnade om! Jag var så häpen över mitt eget beteende att jag var tvungen att (när jag så småningom gått upp) dricka morgonkaffet ur vår Che Guevara-mugg. Jag, en revolutionär i det lilla. Vad är att vänta av morgondagen?

Det här inlägget postades i Vardagsludd. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s