Att kunna läsa, men ändå inte

Sen den dag vi fick ett namn på sonens tysthet så har målsättningen, hoppet, varit att när han börjar förskolan ska han ha besegrat mutismen och kunna prata med sina kompisar och lärare, just så mycket eller lite han själv vill.

Så blev det inte. Den selektiva mutismen ligger kvar som en blöt filt över sonen och det är förbannat jobb att kämpa av sig den, en liten bit i taget. Och lyckas man lyfta ett hörn, faller ett annat ned igen. Jag är så fruktansvärt less på detta tjocka lager av ångest,  hang ups, inlärt beteende och oförklarligt mänskligt psyke som hindrar min fina fina pojke att vara den han är. Och om jag är less på den, så kan jag bara ana hur less min son är. Han trivs i sin förskola, han har kompisar, fantastiska lärare, lär sig massor. Men han kan ännu inte vara den han är.

Ibland dyker mutismen upp här hemma, mitt i familjelivet, där den annars är i det närmaste osynlig. Sonen har fått upp lusten att läsa igen och läste igår en hel lätt-att-läsa-bok. Ikväll skulle således högläsningen skötas av honom och jag skulle lyssna. Men det blev tyst. Sonen kved och förtvivlade – det gick inte! ”Jag vill så gärna läsa högt för dig, men jag kan inte”. Han kunde inte uttala ett enda ord från boken högt.

Jag föreslog allt möjligt: jag gömmer mig! jag står i andra ändan av rummet och viker tvätt samtidigt, lyssnar bara lite! jag har en filt över huvudet! du har en filt över huvudet! Inget gick, sonen förtvivlade allt mer. ”Jag ger upp” kved han. ”Det går inte”. Jag tittade honom i ögonen och sa att ” du grabben, du har fel morsa om du tänker ge upp, för här ges inte upp. Nästa helg ska du läsa den här boken för mig och vi ska öva varenda kväll fram till dess. Vi börjar nu.” Så läste vi, tillsammans. Min bärande stämma hördes mest, men han läste tillsammans med mig, nästan varenda ord gick att höra. Efter halva boken stoppade vi. Han var glad.

Efter omstoppning frågade sonen om jag kunde sitta hos honom tills han somnade. ”På ett villkor” sa jag. ”Vadå” gäspade sexåringen. ”Att du lovar att aldrig ge upp”, sa jag. ”Hm, okej då” fnissade han.

Det här inlägget postades i selektiv mutism. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att kunna läsa, men ändå inte

  1. steffanie skriver:

    Ååååh!!! Tufft för er båda!!!!😥 Men ni är starka som kämpar på, skickar två låååånga kraaaamar från Malmö.

    • rostenfranost skriver:

      Alltså jag vet inte riktigt vad som hände där. Dagen efter kunde han läsa följande för mig:” Brasilien var en portugisisk besittning fram till 1822 då landet först blev ett kungadöme, sedan ett kejsardöme. Landet blev 1889 en federal republik”. Men att läsa en sida om hundcirkus i Bravo Bella var tvärt omöjligt.

      Selektiv mutism är en märklig företeelse!

  2. steffanie skriver:

    Han kanske helt enkelt är för smart för löjliga sagor och vill ha nåt ordentligt att bita i🙂

    • rostenfranost skriver:

      Ja typ, eller..? Kanske man inte alls borde jobba på att få honom att kunna säga ja och nej, hej och tack, utan snarare att recitera femtielva decimaler av pi och tolka Tranströmer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s