Selektiv mutism – igen. Konkreta tips om behandling

Som alla mina tolv återkommande läsare  säkerligen noterat så är jag och bloggen i koma för närvarande (obs för min del endast symboliskt). Trots det kände jag att jag behövde göra en kortvarig comevack. Mitt genom tiderna i särklass lästa inlägg Barn som inte pratar – selektiv mutism drar nämligen till sig en hel del läsare varav  de flesta, antar jag, är informationstörstande föräldrar till nydiagnostiserade barn, som jag själv var för ett par år sedan. Häromdagen kom det en kommentar på detta inlägg från Ana vars snart fyraåriga dotter sluta prata på dagis och numera endast talar hemma. Eftersom jag vet hur fruktansvärt tungt det är att försöka få hjälp med selektiv mutism från vårdapparaten vill jag gärna dela med mig av det jag lärt mig under de senaste åren och vad jag sett fungerat för oss.*

– Några grundläggande saker: 1)Börja med att ta bort all press på att tala. Fokusera istället på att få ditt barn att känna sig trygg och avslappnad på dagis och i andra miljöer hon vistas i. Informera alla vuxna i hennes närhet att de ska inte försöka tjata/muta/hota/locka tjata fram tal. 2) Gör inget stort nummer av att dottern pratar om hon gör det i ett sammanhang hon inte brukar. Att folk ropar ”halleluja hon pratar!” brukar vara det SM-barn bävar mest för. Ta det som att det är den mest naturliga saken i världen att hon pratar (vilket det ju är!).  3) Vifta inte bort SM – och låt heller ingen annan göra det – med att säga ”hon växer ifrån det”. För det är inte alls säkert att barnet gör – och även om det gör det så kan det ta många år. Satsa istället på att hjälpa barnet så tidigt som möjligt. 4) Låt inte folk sluta prata med henne – hon skall talas till och inkluderas i konversationen som alla andra. Givetvis kan man ju vara försiktig med direkta frågor, antingen ställa ja och nej frågor eller frågor som man själv sen besvarar i nästa mening. Men barnet ska alltid ha en chans att komma med i samtalet.

Lite praktiska tips:

– I miljöer där hon är trygg och avslappnad, uppmuntra ordlös kommunikation som att peka, skaka på huvudet, nicka, vinka, kroppsspråk. Uppmuntra också annan form av ordlös interaktion, tex att räcka fram pengarna när ni ska betala i en butik, räcka över en teckning till en dagisfröken som hon ritat hemma, vinka till alla söta tanter/hundar/barn ni ser på väg hem från dagis osv.

– Försök bjuda hem några av hennes kompisar från dagis (någon av de hon talade med tidigare?) på en lekträff. Ingen press på att hon ska tala, utan fokusera på att det ska vara roligt och avslappnat! Introducera lekar som kanske inte kräver tal men som kan leda till spontana skratt och ljud (spela spel, lek kurragömma etc). Så småningom kommer troligtvis talet igång på hemmaplan med kompisen. Man måste dock vara medveten om att selektiv mutism ofta är väldigt platsbundet, så det kan vara svårt att ”flytta” talet. Men efter att hon börjat tala med någon av sina kompisar igen, kunde ni tex ses hemma hos er igen, få igång pratet och sedan gå till lekparken. Går det bra kan ni ses i lekparken nästa gång och se om det går att börja prata direkt där. Om inte får man backa ett steg.

– Ni kan också jobba mer aktivt med att få igång pratet med en person som er dotter känner väl och känner sig trygg med. Det är kanske enklast att börja på hemma plan, om det är där er dotter pratar mest avslappnat. Bjud då hem den person som ska introduceras regelbundet. Välj aktiviteter som er dotter älskar och gärna sånt som hon blir glad och sprallig av. Någon som hon talar med (förslagsvis mamma eller pappa) är med hela tiden tillsammans med dottern och den ”nya personen”. Börja med att skapa en glad och avslappnad stämning. Gå sedan vidare med små små steg. Lek tex lekar där man ska göra ljud (kurragömma där man ske ge ledtrådar gemom att göra små tysta ljud tex). Eller lekar där man talar från olika rum (vi använde walkie talkies mycket – först talade jag och sonen tillsammans i samma walkie talkie till den nya personen, sen kunde han tala ensam när jag satt tillsammans med den nya personen i ett annat rum). Spela sen gärna spel där tal inte direkt krävs men kommer naturligt (när man räknar tex). Förhoppningsvis kan dottern under dessa lekar tala till dig. Den nya personen kan då hoppa in i konversationen på ett naturligt sätt, som om dottern hade talat till denne. Går ni vidare med spel/lekar där dottern borde tala till den nya personen så kan du bestämma med dottern att hon kan säga det som kan sägas till dig och så kan du föra det vidare. Om dottern då bara viskar det tyst till dig måste du förstås föra det vidare. Men om den tredje personen själv kan höra vad dottern sagt ska denna bara direkt svara, som om dottern talat till denne. I sinom tid borde dottern ha bearbetat att denna nya person hört hennes röst och kommunicerat med henne och borde så småningom kunna tala direkt till denne. Detta kan ta lång tid eller gå fort, beroende på ditt barn, miljön, den nya personen mm. Men man ska inte ge upp! Vi jobbade ett halvår med sonens förskolelärare (jag var där en gång i veckan som konversationspartner och spelade spel med dem) och idag kan han, om de är på tu man hand, prata fritt med henne. På hemmaplan har det gått mycket fortare. Det viktigaste är att man tar små små steg, inte lägger press på barnet utan tvärtom fokuserar på att barnet har roligt och känner sig trygg.

– På dagis: är det alltså så att hon talar med er helt fritt när ni är där på dagis? Utnyttja det!  Be dagispersonalen ställa frågor till henne när hon lämnas och hämtas och tala om för henne att hon får svara via mamma eller pappa. På samma sätt som ovan, om hon bara viskar tyst så får ni säga svaret högt vidare, men om dagispersonalen uppfattar svaret ska de hantera det som att svaret getts direkt till dem. Som jag nämnde ovan så har jag nu varit i förskolan (vilket i Sverige motsvarar förskoleklass) och jobbat med sonen och en av lärarna. Jag önskar jag gjort detta redan på dagis, för jag tror att det hade varit så mycket enklare. Om alls möjligheten finns, se om ni kan få till något arrangemang där du eller någon annan som barnet talar med kommer till dagis och agerar konversationspartner.

– Något som jag vet att en del använt sig av är att filma barnet hemma, när det pratar och är ”som vanligt” för att sedan – med barnets tillåtelse – visa filmen för tex dagispersonal. För en del har det fungerat så att barnet fått visa att det KAN tala och därmed känt minskad press och stress över att personalen kanske tror att barnet inte kan tala.

– Förmedla gärna till personalen vad ni gjort under helgen eller annars vad som händer på barnets fritid. Eftersom barnet inte själv kan berätta på samma sätt som de andra barnen vad hon gjort finns risken att barnet exkluderas från samtal vid lunchbordet tex. Men om ni tex tillsammans skriver ett litet brev varje söndageftermiddag om vad hon gjort som dottern sen kan lämna till sin favoritfröken så kan denna fröken sedan inkludera henne i samtal. (”Jag hörde att du Liisa också hade byggt en massa med lego i helgen. Byggde du också torn?”). Min son skriver nu själv mail till sina lärare på söndagskvällen och han verkar tycka om det. Ibland skickar han med nån bild också.

Avslutningsvis: okunskapen om selektiv mutism är enorm, även bland de som borde vara specialister på barnpsykiatri och -psykologi. Läs därför på allt du kan själv, dammsug internet. På svenska finns extremt lite, men på engelska finns en hel del. På bloggsidan om selektiv mutism finns en del länkar och litteraturtips. Det finns även en amerikansk epostgrupp på Yahoo som man kan ansluta sig till. Där diskuteras i vänskaplig andra allt som har med selektiv mutism att göra. En del är specifikt för USA (om försäkringar mm) men mycket kan man ta till sig trots att man sitter i Norden. Och framförallt inser man att man inte är ensam.

Det är tungt att få en diagnos, framför allt när man inser hur svårt det är att få hjälp (den läkare som diagnostiserade vår son sa ”Jaaa, det är ju svårt att hjälpa de här barnen”. Jag har fortfarande lust att smocka till henne, så får man inte säga till en förälder!). Men, se det positiva: när man har en diagnos kan man söka information och börja jobba! Läget är inte hopplöst utan det finns massor ni kan göra! Återkom gärna!

*Min son är idag snart sju år gammal. Han började aldrig tala med vuxna på dagis och slutade sedan tala med andra vuxna än de närmaste i familjen. Han har alltid talat med de barn som han kategoriserat som sina vänner. Under det senaste året har han dock gjort jättefina framsteg och talar idag med nästan alla barn i hans föreskoleklass och har har talat med ca 10 nya vuxna under året, varav en lärare

Det här inlägget postades i selektiv mutism, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Selektiv mutism – igen. Konkreta tips om behandling

  1. steffanie skriver:

    Heja F! Och vad bra att du använder bloggen för att hjälpa andra!

  2. ingrid andersson skriver:

    Tack så mycket för allt du skrivit om selektiv mutism. Jättebra verkligen. Har en sån på 3 år som vi går på utredning med. Känns jättebra att hitta lite bra tips:-)

  3. rostenfranost skriver:

    Hej Ingrid! Jättefint att ni får hjälp till sonen så tidigt – desto tidigare desto bättre! Ett tips är att lära dig själv så mycket som möjligt om SM, eftersom kunskapen om SM är ganska begränsad inom vårdapparaten. På engelska finns en hel de info – på nätet och i böcker! De tips jag skrivit ner är grundade på litteratur kombinerat med egen erfarenhet, förhoppningsvis kan de vara till lite nytta! Lycka till och återkom gärna och berätta hur det går! Hälsningar Linda

  4. Wella skriver:

    Hej! Min son är sex år och ska börja sexårs på måndag, han har haft selektiv mutism sen fyraårsåldern. Jag håller med om att dom som ska vara ”professionella”har ingen aning om hur de ska gå till väga med barn som har SM. Man blir så frustrerad emellanåt. Jag hoppas att sonen får det lika bra på skolan som på förskolan. På förskolan var pedagogerna förstående och vi föräldrar tillsammans med pedagogerna kom fram med idéer och lösningar för min sons utveckling vilket inte psykiatriker och kurator kunde göra.

    • rostenfranost skriver:

      Hej Wella! Tack för din kommentar! Håller tummarna för att din sons skolstart ska gå bra. Vi har själva fått ettt mycket bättre bemötande från dagis och förskola än från vården generellt och om man får till ett bra samarbete med skolan kan man få massor till stånd. Det gäller ju då att man som förälder måste agera expert vilket ju kan vara ganska tungt, men det är skönt sen när man ser att ens barn får en skolmiljö som funkar. Lycka till!

  5. Celia skriver:

    Du ger helt fantastiska råd, jobbat med individer som haft diagnosen och att tjata etc är snarare att stjälpa än att hjälpa. Så snart barnet känner sig tryggt kommer det sakta men säkert att börja tala. Att göra en ”stor affär” av det hela är det värsta man kan göra.
    Att skapa trygghet kring barnet och få det att känna sig som en i mängden är det lilla som kan göra att en förändring sker.
    Barnet mår redan dåligt av pressen att inte kunna kommunicera, hjälp det att känna sig avslappnat med hjälp av råden ovan! Så bra skrivet! Tack!

  6. Maria skriver:

    Hej!

    Jättetacksamt att det finns bra info om S.M, denna sida är kanon. Dina råd ovan är säkert till hjälp för många.

    Min son är 2 år och pratar inte på dagis men en massa hemma. Jag har själv haft SM, som började på dagis och viftades bort som blyghet. Detta gick inte över i skolan förstås och jag kan än idag ha mkt svårt att säga något i större grupper. Om detta nu gått i arv till min son vill jag göra något i tid. Det stämmer verkligen att det i hans fall är mkt platsbundet. För han kan glatt hälsa på främmande förbipasserande på promenaden el i kassan i affären. Däremot tror jag han skulle låsa sig om någon främmande började tilltala honom där och då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s