Februari 2008

Friday, February 29, 2008

Ormet kruper

Efter gårdagens biokväll har jag en ny princip gällande barnuppfostran. Jag har inte så många benfasta principer kvar, de flesta svajar betänkligt, men några står benfast. Som att man inte springer med saxen eller kastar mat på golvet eller på sina föräldrar. Den nya är: tar jag någon gång med mina barn och deras kompisar på en film som de egentligen är för unga för att förstå, ska det vara solklart för dem att antingen är de knäpptysta eller så går vi därifrån. Att sitta och prata och fnissa i två timmar är INTE ett alternativ. Ta med en tamagochi med ljudet avstängt då, men var TYSTA ungar. Och det ska inte jag eller andra biobesökare behöva säga – det ska medföljande förälder säga! Eller gå och se Shrek, där kan ju publiken vara vänligare inställd mot fnissiga 10-åringar.

Jag ska på fest nästa vecka och har akutbeställt en klänning via nätet som förhoppningsvis ska passa min valrossformade kroppshydda. Eftersom jag måste ha den inom en snar framtid för att inte i sista minuten tvingas acceptera att det är togapartyoutfit som gäller för mig, så beställde jag expressleverans med FedEx. Jag har tidigare lite blandade erfarenheter av leveranser med kurir – vid ett tillfälle returnerades paketet till ursprungslandet eftersom jag inte var hemma och öppnade när de ringde på dörren kl 13 en onsdag. Därför skulle jag nu vara förutseende och lämna en lapp på dörren där det står ”FedEx: ring xx-xxxxxx om paketet ej ryms i brevlådan”. Men jag måste förstås skriva det på finska – att de skulle bemöda sig läsa en lapp på svenska är ungefär lika sannolikt som att de skulle bemöda sig att läsa på leveransinstruktionerna där mitt telefonnummer redan står. I dylika fall brukar jag anlita maken som sekreterare, hans känsla för det finska språker överträffar ju min, en aning i alla fall. Men nu hann han gå till jobbet och kvar stod jag med penna och målartejp (det enda jag hittade att skriva på i brådskan). Jag har inga större problem att förstå vardagsfinska i tal och skrift och nog kan jag prata lite kokkofinska om situationen kräver. Men att skriva! Det är fruktansvärt plågsamt! Jag kategoriserar mig själv som en person som har relativt lätt för att stava, sällan stavar jag fel på enkla ord som ‘postlåda’ och ‘ring’. Men finska är inte som andra språk, här kan man ha åtta konsonanter på varandra i olka kombinationer beroende på om det är objekt eller subjekt eller på något eller från något eller bara i obestämd mängd. Finnarna själva säger ju att ‘men du hööör ju hur det ska stavas’ och till det finns bara svaret ‘neeej det gör jag iiintee!’. Skulle nu postilaatik(k)oon (‘in i brevlådan’) vara med ett eller två ‘k’? Och ska nu soitta(a) (ringa i imperativ) vara med ett eller två ‘a’? Jag kunde ju i och för sig skriva soittakaa (ringa i imperativ, ni-form) som jag vet hur det stavas, men det känns kanske lite märkligt att steppa upp en artighetsnivå samtidigt som jag stavar som en 6-åring. Så nu har jag väl skrivit ungefär: ”FedEx: Ringa xxx-xxxxxxx om pakketen inte ryms i brevloddan”. Kanske man med lite god vilja kan tycka att det är gulligt. Men jag vill inte vara gullig. Jag vill vara en normal, vanlig människa som kan som kan stava rätt på lappar jag ska sätta på dörren!Labels: ,

posted by rabarber at 10:00 AM 2 comments

Thursday, February 28, 2008

Biokväll

Ikväll ska jag gå på bio. Iofs var jag ju på bio alldeles nyss, i oktober tror jag visst att det var, men nu har det visst kommit en ny film på repertoaren. Arn. Jag struntar i att den har fått dålig kritik. Jag ska bara sitta där i mörkret och mumsa godis och sova en stund om det behövs. Härliga tider.Labels:

posted by rabarber at 11:13 AM 2 comments

Tuesday, February 26, 2008

Karriärval: nåjd

Ibland har man drömmar som är så starka att de hänger kvar i ens medvetande flera dagar efteråt. Jag hade en sådan dröm i helgen. Jag drömde att jag blev vald till ordförande i sameförbundet. Sameförbundet! Någon hade släktforskat och kommit fram till att jodå nog fanns det samegener i mig allt och genast gjorde jag kometkarriär i samebranschen. Det är klart att det väckte visst missnöje att en storstadsflicka utan en enda ren – som fram till förra veckan inte ens visste om att hon vara same – skulle komma där och vara chefssame, men ordförande blev jag.

Undrar hur den drömmen ska tolkas. Förslag?Labels:

posted by rabarber at 11:46 AM 4 comments

En o-rosa morsa

Den här rosa-på-pojkar-diskussionen börjar kännas lite gammal.

För det första: har vi inte kommit fram till att det är skittöntigt att påstå att pojkar inte kan ha rosa/lila/glitter/hjärtan/prinsessor eller vilket mönster eller färg som helst. Det är kläder vi pratar om! Eller möjligtvis leksaker eller inredning. Ta det som är fint och färgglatt!

För det andra: borde inte genusdiskussionen ta nästa steg nu? Räcker det med att köpa en tröja med rosa prickar till sin son för att vara en (genus)medveten förälder som minsann inte tänker stoppa sina barn i fack? Eller borde man kanske tänka lite längre? Tänka på hur man tilltalar sina barn, vad man förväntar sig av dem – vad samhället förväntar sig av dem?

Jag har aldrig fattat varför små pojkars rörelseutrymme är så mycket mer begränsat än vuxna mäns. Män går på jobbet i rosa skjorta, byter blöjor och drar barnvagn. Små pojkar ska ha khaki-tröjor med spindelmannen på och få alla bilar i leksaksaffären, men en dockvagn – sällan. (Det här har jag skrivit minst 5 gånger förut känns det som.) Själv gör jag förstås så gott jag kan, men jag har problem med det här med rosa. Inte för att jag har en pojke, utan just med färgen rosa. Jag är den mest o-rosa person som finns. Jag äger inte en rosa pryttel, än mindre ett rosa plagg. (Nu ljög jag, jag har en gigantisk, grisskär t-shirt från en nedlagt schlagerbar som min goda kollega förärat mig. Den har jag som gravidpyjamas. Jag ser magsjuk ut i den.) Så ska jag då köpa rosa plagg till min son för att visa vilken medveten, fördomsfri och häftig morsa jag är? Att köpa rosa känns för mig lika onaturligt som att köpa spindelmannenkläder (ack så oestetiska!). Eller kunde man kanske komma fram till att en färg är en färg är en färg – och vilken färg ens barns kläder har är en detalj – inte oviktig, men en detalj – när det gäller barnuppfostran?

Och som slutkläm kan jag meddela att jag shoppade upp hela marslönen på Me&I-barnkläder i helgen. Både lila och brunt och grönt och blått och orange fanns på beställningslistan.Labels:

posted by rabarber at 8:56 AM 1 comments

Monday, February 25, 2008

Dekadenta familjen

Vi använder inte väckarklocka. Så goda lutheraner vi nu en gång är, med skyhög arbetsmoral och all ambition i världen att vara goda förbilder för våra barn för hur en aktningsvärd sammhällsmedborgare bör vara, men nej, vi sover tills vi vaknar.* Eller rättare sagt tills sonen vaknar. Denna dekadenta vana grundlades givetvis under sonens ungdomsår, när han som ettåring vaknade runt sex, eller senast sju. Men nu snarkar vi på till halv åtta, åtta, halv nio…! På vardagsmornar! Vi borde ju ha smisk! Vi borde hängas ut i tidningen som samhällets fiende nr ett. Socialen borde ta sig en ordentlig titt på oss. För jag har aldrig hört talas om någon annan familj där man går på dagis, arbetar heltid, betalar skatt och skickar julkort där man inte använder väckarklocka. Hoppas kommande bäbis får oss på rätt spår igen – uppstigning senast 04.30 varje morgon!

* För att lugna alla oroliga barnspykologer där ute, amatörvarianten eller professionella, så kan jag informera om att sonen nog har ordentliga läggningstider. Inget nattsuddande här inte, åtminstone inte för de under tre år.

posted by rabarber at 11:27 AM 0 comments

Friday, February 22, 2008

Försäkringskassan informerar: ”You did the crime, now do the time”

Försäkringskassans läkare argumenterade som i flera liknande fall att rygg- och bäckensmärtor är vanliga under en graviditet och därför inte en sjukdom. Det argumentet som baseras på att graviditet i sig är ett normalt livstillstånd och inte bör leda till sjukskrivning.

Härligt, solklar logik. Alla smärta och obehag som baseras på vad som är ”ett normalt livstillstånd” ska man därmed inte få sjukskrivas för. Jag undrar då bara vad som inte är ett normalt livstillstånd och när man då, enligt Försäkringskassan, egentligen skulle kunna bli sjukskriven? Förkylningar och influensa är tämligen vanliga under normala livstillstånd. Magsjuka, stukade fötter, migrän och depression likaså. Själva grundbulten i resonemanget kan därmed egentligen inte vara att det är ett normalt livstillsånd, utan mer att det 1) är självförvållat 2) man får stå ut med en hel del elände när man är gravid.

Jag håller givetvis med om bägge. Ingen har bett mig bli gravid och jag vill för allt i världen inte bli daltad med. Och man får sin beskärda del av mystifika krämpor, tro mig, som de allra flesta drar runt med i tysthet, utan att be om sjukskrivning eller extra sympatier. Men foglossning lär vara ett helvete och i likhet med andra helvetiska krämpor som kan drabba gravida, rödhåriga, fotbollspelare, storrökare eller någon annan grupp som lever under ett normalt livstillstånd bör man få vara sjukskriven om man har skitont och inte kan röra sig. Man blir ju inte Lara Croft bara för att man är gravid. Man är fortfarande bara människa. Och det kanske Kammarrätten insåg.Labels:

posted by rabarber at 3:09 PM 0 comments

Thursday, February 21, 2008

Sånt man kan undra

”Vem bajsar där då?” undrar sonen på väg hem från dagis, pekandes på Social-och Hälsovårdsministeriets fönster.

Det känns som att kiss-och bajsåldern kommer bli en gyllene tid för intellektuella utmaningar.Labels:

posted by rabarber at 11:27 AM 0 comments

Wednesday, February 20, 2008

Världens bästa blockflöjtsskola

Jag ock maken har vid flera tillfällen haft eldiga diskussioner om skolsystemet, eller rättare sagt skolsystemen i Sverige och Finland, vilket kanske är lite märkligt eftersom ingen av oss är i undervisningsbranschen, vi sedan länge lämnat skolan bakom oss och har flera år kvar tills vi har barn i skolåldern. Men skolan engagerar. Knappast har det ungått något att finska skolbarn preseterar utmärkt i de sk Pisa-indersökningarna, medan Sverige och de övriga nordiska länderna hjälplöst halkar efter. Igår tog våra diskussioner ny fart efter att jag sett andra avsnittet av SVTs skoldokusåpa Klass 9A, samtidigt som jag hade Maciej Zarembas artikelserie om den svenska lärarutbildningen i färskt minne.

Jag blir så otroligt ledsen när jag ser de fina ungdomarna – se där, nu lät lät jag som min egen mormor – i 9A som inte fått lära sig något alls under 8 år i grundskolan. De vet inte vilket land London ligger i, de vet inte vad singular och plural betyder, de kan inte räkna, de har inget ordförråd, de har bara fått sprätta på syslöjden (och där kan jag iofs känna igen mig). Jag är medveten om att programmakaren lyft fram just dessa bitar för att skapa lite sensationslystnad och få tittaren på kroken. Knappast kan en tittarsuccé grundas på utförliga instruktioner hur man beräknar derivata och olika exempel på predikatsfyllnad. Men ändå, dessa niondeklassare finns på riktigt och även om landets övriga små högstadiemonster klarar sig bättre så har jag ingenstans stött på påståendet att den svenska skolan av idag är bra. Finns det någon – lärare, elev, förälder, rektor – som anser att den svenska skolan är bra? På något sätt?

Maken är trött på tjatet om den lysande finska skolan och menar att Pisa-undersökningarna inte är ett mått på att allt är perfekt. Nej klart inte, men de visar ändå att de finska barnen lyckats lära sig NÅGOT och att de sen lyckats visa detta NÅGOT. Kanske är sen den finska skolan samma grogrund för mobbing, stress och livslånga trauman som alla andra världens skolor. Men åtminstone kommer de finska barnen ut i andra ändan som läskunniga.

Den svenska skolan har dåligt rykte i Finland. Jag har åtminstone halvhjärtat försvarat den, menat att okej det var kanske lite märkligt att ingen upplysningsvis nämnde att Runeberg var finländare, trots att han skrev på svenska, när nu alla utom jag valde en Runebergsdikt till Veckans Dikt av det enkla skälet att ingen orkade leta rätt på någon annan bok i biblioteket. Men åtminstone har jag lärt mig läsa, skriva och några av multiplikationstabellerna utantill. Jag är jättebra på att sprätta, kan åtminstone Västeuropas huvudstäder och kan rabbla att durch, für, gegen, ohne, um styr ackusativ. Men i nuläget, finns det någon anledning att försvara den svenska skolan? Finns det något som är bra? Finns det någon av alla fantastiska lärare som orkar arbeta vidare i ett system som åtminstone för en utomstående betraktare verkar hålla på att falla isär i ruiner?

Det svenska musikundret förklaras ofta med svenska skolbarns tillgång till kommunal musikskola. Fint så, lite blockflöjtsundervisning har ingen dött av. Men när kommer det svenska skolundret – när alla svenska barn kan läsa, skriva och räkna efter nionde klass?Labels: , ,

posted by rabarber at 2:40 PM 1 comments

Huvvet på skaft

Oj vad skönt det skulle vara att göra som man gjorde med sina oäkta barbiedockor nån gång i skarven mellan 70- och 80-talet: bara plupp dra av huvudet och sätta det på en annan kropp. Då skulle jag dra av mig huvudet ibland och sätta det på en ny, slank kropp. Inte på någon Barbie-kropp. Nej, snarare på Skipper kanske, helt platt, som en välkavlad pepparkaka. Uj uj vad skönt det skulle vara.

Så skulle jag slippa halvligga framför datorn. Snart måste jag ersätta min kontorsstol med en kontorsdivan, så kunde jag halvligga lite med stil. En i guldig sammet med bollfrans.Labels:

posted by rabarber at 2:34 PM 0 comments

Saturday, February 16, 2008

Airplane!

Fy fan vad jobbig hemresan var. Fyfanfyfanfyfan. Att hostig, trött och snorig, mörbultad och tämligen gravid tillbringa 8 timmar, eller med andra ord – hela natten – i ett flyplanssäte utformat som en rutchkana tär på krafterna. Enormt. Att sedan som bonus behöva vänta ett par timmar på nästa flygplats för få tillbringa ytterligare ett par timmar i en ännu obekvämare stol kändes ungefär som att ta en kölapp för att få naglarna utdragna. Inte konstigt att Finlands utrikesminister stirrade förskräckt på mig, undrandes hur detta hålögda vrak till havande kvinna, iklädd mjukisbrallor med knän och fleecetröja som slutade strax nedanför naveln*, hamnat i business class, strax bakom honom och hans entourage. Nu, två dygn senare har jag någotsånär återvänt till livet. Aldrig mer långflygningar i välsignat tillstånd! Är man så handikappad att man inte ens kan fixa en ordentlig shoppingrunda** är ju resan helt bortkastad, bara plågorna kvarstår.

Annars är det konstigt vad föräldraskap kan göra med en. Någonstans över Atlanten drabbades flygplanet av en turbulens som jag aldrig tidigare upplevt. Folk höll bokstavligen på att flyga ur sätena (vilket kanske inte var så konstigt med tanke på rutschkanedesignen, men ändå). Jag har inte tillstymmelse till flygrädsla, det är väl någon slags brist i självbevarelsedriften (det har jag ju varit inne på redan tidigare) och inte heller nu blev jag rädd. Jag blev mest trött. Med ett barn i magen och ett annat hemma var det inte ett alternativ att vi skulle störta och jag skulle dö. Måste nu planet nödvändigtvis störta så får jag väl simma då. Och det blir ju jobbigt, jag som fuskat till mig Simborgarmärket och som nu var i ett sånt katastroftillstånd med ryggont och nästäppa och gud vet allt. Skitjobbigt att simma ända till Irland ju! Men , en gravid småbarnsmorsa has to do what a gravid småbarnsmorsa has to do, liksom. Åtminstone slapp jag det där Atlantsimmet. Man får vara tacksam för det lilla.

Förtydliganden
(*) Obs, jag hade en annan tröja under, jag har inte kört Britney-goes-sunkig-bankjurist-looken, då hade väl stackars Ilkka dött av chocken.

(**) Dock fixade jag min mugghållare till barnvagnen!Labels:

posted by rabarber at 10:56 PM 0 comments

Wednesday, February 13, 2008

Ms Rabarber goes to Washington

Herregud vilket vansinne att transportera sådana som mig över Atlanten för att bidra med typ ingenting. Två dagars möten är över och min insats har varit tämligen minimal. Igår, på det möte som egentligen bara slängdes in i sista minuten för att vi råkade hinna med det, var jag lite smart och på alerten, nästan lite Ally McBeal, fast med bad hair, om jag får säga det själv. (Jag har haft bad hair i sedan jag landat – undrar om hår också kan vara jet laggat?). Men idag har jag haft så många krämpor att jag knappt orkar lista dem och det i kombination med att mitt resesällskap består av pratglada herrar som gärna tar plats gjorde att jag mest fokuserade på att hålla mig vaken och förtränga tankarna på hur kissnödig jag var. Men eftersom alla undrar kommer här listan på mina krämpor:
– Sov katastrofalt dåligt och var så trött så ögonen värkte;
– Min rygg håller på att ta död på mig (och det blir bara ännu värre av att jag är för timid för att be någon av de medföljande herrarna bära min stora tunga handväska);
– Irriterande rethosta som får mig att låta som en lungsotspatient på dödsbädden;
– Kronisk kissnödighet;
– Nästäppa som jag nu dragits med i en evighet (jag minns med tydlighet att den var med redan i London eftersom jag på middagen på the Orrery var både täppt i näsan och hade lock för öronen efter flygresan, vilket gav det hela lite boy in the bubble filis. Hade jag sedan bara tappat kontaktlinserna också hade det varit rena rama Helen Keller goes fine dining);
– Washingtonluften har förvandlat min bleka vinterhud till något slags rödfnasigt papper som svider vid kontakt med kläder och lakan. Eftersom det varit dåligt med nudistmöten på denna resa så har jag följdaktligen svidit;
– All mat hat fastnat ovanför själva magsäcken (var den nu sitter nu för tiden) och liksom lagrats uppåt mot halsen vilket inte är en helt angenäm känsla;
– Och sist men inte minst, mitt katastrofala hår som bringat mig en hel del psykisk smärta. Jag menar, och jag ändå skulle sitta där som en apatisk, gravid mupp hade jag väl ändå kunnat få vara en elegant gravid, apatisk mupp?

Den största behållningen med denna resa har varit de kvalitetsprogram jag sett på tv på kvällarna. Igår kväll såg jag ett program – som verkade vara ett avsnitt i deras egen tv-serie – om en familj som hade 15 barn, det 16e på kommande (de har tydligen blivit 17 nu). Det fick mig att känna mig ganska modest och normal. Nu ser jag vad på som verkar vara en kanal full med vara bröllopsdokumentärer (dokumentär låter ju som att det skulle vara seriöst. Jag menar alltså program om utspejsade blivande brudar som går bananas under bröllopsplaneringen). Till skillnad från att se på nyheterna eller andra typer av seriösa program, som oftast får en att inse att ens egna problem är minimala jämfört med allt annat elände i världen, så får Who’s wedding is it anyway? mig att tycka att mina krämpor och problem är jämförbara med världssvälten. I relation till att Latishas bröllopstårta var lite tillplattad i hörnet alltså.Labels:

posted by rabarber at 5:06 AM 0 comments

Thursday, February 07, 2008

Sånt som aldrig skedde i skrivmaskinernas tidevarv

Diskussionen om arbetsgivarens rätt att läsa sina anställdas epost rasar ju med jämna mellanrum. Är eposten arbetsgivarens egendom som denna har rätt att kontrollera vid behov eller är ett epostmeddelande att jämföra med ett brev och skall därmed inte få öppnas och läsas av någon annan en mottagaren?

Ett enkelt sätt att lösa problematiken är att man som arbetstagare är ett fullkomligt klantarsel och skriver ut en privat, tämligen koko, mejlväxling och sedan, eftersom man inte vetat att man skrivit ut det, låter det ligga vid printern en arbetsdag för samtliga kollegor och förmän att ta del av. Den lösningen gick jag in för (och här kan man ju kanske nämna att jag bl.a delar korridor med bankens VD).

Jag tröstar mig som man brukar trösta sig när man är ett klantarsel – att det kunde vara värre. I det utprintade mejlet fanns bara halvvirriga åsikter om när, hur och med vilka man skulle arrangera gemensamt melodifestivalstittande. Men jag ska nog vara mer försiktig med vad jag mejlar om i framtiden. Och framför allt, med vad jag printar.Labels:

posted by rabarber at 8:32 PM 0 comments

En syrenberså i mina drömmar

Det regnar blötsnö. Det öser ner. Kul. Det kan ju Karin i Valencia tänka på när hon går runt o njuter i den spanska solen! Eller Steffanie när hon lyxar runt i Thailand!

Igår jag var på smyckeskurs några timmar på kvällen. Böjde ihop några krokiga örhängen av silvertråd och satte pärlor på. Skönt att konstatera att man kan stryka ännu en aktivitet från listan ‘saker-jag-ännu-inte-provat-men-som-jag-sannolikt-är-värdelös-på’ och konstatera att man hade rätt. Gjorde även en brosch som jag undrar om jag kunde ge min lilla mor när hon fyller år. Men jag undrar just – hur gulligt är det att få saker barnen gjort själv när barnet ifråga är 34 år och konstnärlig analfabet!?

Maken konstaterade lakoniskt när jag visade mina alster att ”jaha, ni använde plastpärlor. Jag och guldklumpen undrade just igår om ni skulle använda träpärlor som han gjorde till sitt halsband”. Plast!? Hmpf. Han borde väl känna sin übereleganta fru bättre än så. Bergskristall, rosenkvarts, onyx och rökkvarts var det minsann!

Vi söker kolonilott! Oh vad jag längtar tills jag kan sitta i syrenbersån och dricka kaffe – och sen ta metron hem till stenöknen igen!

posted by rabarber at 10:29 AM 0 comments

Wednesday, February 06, 2008

Akta dig för broccolin, lille vän

Så ploppar det upp igen – skräckrubrikerna om riskerna med att ge vegetarisk kost till barn. Visserligen säger ju dietisten att med kunskap är det inga problem, men det verkar ju knappast vara något hon rekommenderar. Så det underliggande budskapet torde således vara att det är nog säkrare att ge sina barn Mamma Scans köttbullar och korvar som innehåller 50% tillsattsämnen och ”köttliknande ämnen” eller vad det så vackert brukar heta (och med lite tur därmed 50% kött..), en liten mcdonkan-burgare och en grillad, buruppfödd kyckling som legat uppvärmt 8 timmar i butiken.

Missförstå mig rätt, jag är ingen hårdför vegan som är ute och bränner scanbilar. Däremot tycker jag att diskussionen ofta blir helt absurd när man diskuterar vegemat för barn. Man jämför liksom barn som lever på tonårsvarianten av vegetarianism (‘det är synd om kossan som dog, så jag äter bara pommes fritsen’) med barn som växer upp på hemlagad, ekologisk köttsoppa och ekologisk uppfödda glada kycklingar och som till detta gladeligen mumsar i sig mammas hemodlade broccoli. Jag kanske ger mig ut på hal is här, men jag tror oftast det är tvärtom – undviker du kött tvingas du tänka till, du tvingas fundera lite och läsa på. Du kan inte förlita dig på mamma scan 6 dagar i veckan utan tvingas fundera hur du ska få in nödvändiga livsmedel som bönor och linser (och hur du ska förklä dem så att de går ner i små barnamagar). Varför lyftar man aldrig fram fördelerna med vegetarisk mat – ungarna får i sig grönsaker, du indviker nästan per automatik snabbmatsfällan, du drar drastiskt ner på mängden tilläggsskit som ungarna får i sig genom grillkorv och chicken nuggets, det är miljövänligare, det är billigare – och pengarna du sparar kan du lägga på att istället löpa högklassiga, ekologiska grönsaker.

Att ha barn kräver kunskap och ansvarstänkande och de allra allra flesta föräldrar gör så gott de bara kan och försöker förvärva den kunskap som krävs. Men det är inte bara vegetarianer som bör ha kunskap om näringslära – det borde alla ha! De allra flesta försöker ge sina barn så bra mat de bara känner till, har råd med och hinner/orkar laga. Men ska man diskutera riskerna med vegetarisk mat så ska man väl banne mig också lägga fram riskerna med mamma scan- diet också, där det enda grönsaksintaget består av en klick ketchup.

Ps. Sonen äter kött. Men jag tror han skulle må minst lika bra utan.Labels:

posted by rabarber at 10:16 AM 1 comments

Friday, February 01, 2008

Dagens utsikt

Labels:

posted by rabarber at 8:32 AM 0 comments

10 år senare

Det säger ju en del om ens liv när man blir alldeles till sig för en inbjudan till en Me&I-visning. Tänk att man kommit till det stadiet i livet att en tur till förorten kl 11 (på förmiddagen alltså) en söndag för att köpa plyschbyxor i storlek 104 cl ihop med andra småbarnsmorsor blivit höjden av underhållning. Jag som brukade vara så hipp i mina limegröna byxor och svart nagellack på tårna!Labels:

posted by rabarber at 8:19 AM 0 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s