Januari 2008

Wednesday, January 30, 2008

Ovälsignad look

”Du ser ut som du inte ens skulle vara gravid”, sa gynekologen. Vad nu det ska betyda!? Tur att hon sa det sittandes vid sitt skrivbord, innan själva undersökningen, annars skulle jag ha blivit ordentligt orolig! Funderat om jag faktiskt inte var gravid, bara av olyckshändelse svalt en hel vattenmelon som nu fastnat i matsmältningssystemet. Vilket iofs inte hade varit så konstigt med tanke på mitt matbegär nu för tiden.Labels:

posted by rabarber at 4:56 PM 0 comments

Tuesday, January 29, 2008

London

Ah, en helg i London – så uppfriskande! Ska ni lyxbo i London så ska ni bo på Soho Hotel. Sov som prinsessan på ärten (utan ärta) med hjälp av den lilla sprayflaskan med sov gott-doft som placeras på kudden på kvällen, vakna till liv av en organic facial och svassa sedan runt i en tjocktjock vit hotellmorgonrock och känn dig glamorös.

Sen kan man ta en tur på stan – undersöka slutreorna på De Stora Varuhusen och butikerna på King’s Road. (Dessvärre valde min mage att just detta veckoslut anta skepnaden av en fristående kroppsdel i form av en medicinboll, fastspänd på min annars så platta och muskulösa mage, vilket fick till följd att jag hade jädrans ont i ryggen. I tumultet på Harrods barnklädesrea hade jag så ont att jag kände mig helt febrig och svettig, men man vet ju att ibland måste man bara härda ut.)

En lämplig avrundning på eftermiddagen kan sedan vara att sammanstråla med en gammal vän från svunna tider, en local som kan ge en känslan av att ”vi är ju faktiskt inte alls turister, titta vi sitter ju här med en native speaker och pratar brittisk politik!”

En Londonkväll bör sedan givetvis innehålla någon slags kulturell upplevelse och är man svältfödd på lite glassig dekadens och nakenchocker med mörka undertoner, så rekommenderas Cabaret på Lyric Theater.

Släng sedan in en middag på the Orrery, solsken över Trafalgar Square och en bra deckare att läsa på flyget, så har du banne mig en nära nog perfekt Londonhelg – och babymoon!Labels:

posted by rabarber at 9:53 AM 0 comments

Wednesday, January 23, 2008

Gustav och jag

SVT har tydligen visat en serie om människor som flyttat mellan Sverige och Finland, kallad ”Emigranterna”. Detta har jag tyvärr helt missat och råkade titta på sista avsnittet mest av en slump. I detta avsnitt flyttar den unge Gustav Gnosspelius från Lund till sin flickvän i Helsingfors och berättar framför kamerorna om sina ansträngningar att lära sig finska, hitta ett jobb och skaffa vänner. Jag kände mig full av beundran inför hans beslutsamhet och ambition – vilken energi han lade ner på att lära sig finska! Finland lär vara det EU-land det är absolut svårast att få jobb i om du inte talar landets majoritetsspråk – inte ens städjobb eller liknande tycks gå att få utan kunskaper i finska. Men energiske Gustav låg på som en iller och hittade inom kort ett jobb som faktiskt var i rätt branch. Sen sjöng han i kör och jobbade som statist på Svenska Teatern och övade sin finska med alla han såg.

Jag fick lite ömma moderskänslor inför Gustav. Som Helsingforsbo sedan 8 (ÅTTA!!!!) år ligger ju de nyinflyttades våndor långt bakom mig. Finland är det enda land jag vet hur man bor i numera, jag vet hur det funkar, vart man ska ringa, vad man kan förvänta sig. Dessutom fick jag inte så lite komplex när jag såg hans energi – herregud vad gjorde jag när jag flyttade hit? Läste finska lite halvhjärtat, sökte jobb med vänsterhanden, låg i soffan och pillade navelludd i väntan på att en räkmacka skulle komma flygande som jag kunde lifta med. Vilket den gjorde… Gustav hade ambition, jag hade tur. Och nu är vi bägge lyckligt välintegrerade svedupellar i Helsingfors (som med jämna mellanrum svär mellan tänderna att ‘i det här jvla landet…’).Labels: ,

posted by rabarber at 2:50 PM 4 comments

Monday, January 21, 2008

Far är rar

Sonen gick runt en stund i helgen och kallade sin pappa ‘Pieni iskä kulta’, fritt översatt ‘Lilla pappa gullet’. Jag satt på toaletten så jag missade tyvärr det hela och fick det hela återberättat av den stolte fadern. I och för sig fick jag ju sedvanlig besök under stunden det hela utspelade sig, men det var inte för att få något liknande gullegulligt tilltalsnamn, det var för att sonen akut behövde de just uppackade tandborstfodralen för att använda dem som last i Brio-tåget. Åtminstone sa han inte denna gång ‘Mamma har stor lumpa’.Labels:

posted by rabarber at 4:20 PM 0 comments

Ska vi, ska vi byta grejer..

Deltog i en pocketbytarträff i helgen. Vilken genialisk idé va!? Ett gäng hyfsat bokintresserade individer sammanstrålar, fikar, pratar strunt och avslutar sedan träffen med att öppna sina välfyllda kassar och trava upp en massa utlästa pocketböcker. Så kan de andra hugga in, ta hem nån bok de hört spännande rykten om men aldrig orkat skaffa. Man kan tipsa de andra om ens läsfavoriter, och går tipset inte hem kan man sonika tvinga boken i famnen på någon och säga ”Läs den! Ja den är tjock och har liten text men den är BRAA!!” Själv kom jag hem med en massa godbitar: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Uppdrag:familj, ett par deckare, ett par chick lits, Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, Marja Talgres Leo ett Estniskt levnadsöde och Corinne Hofmanns Den Vita Massajen med uppföljare. Så nu är jag laddad för mammaledighet!

Undrar om byteskonceptet kan tillämpas på något annat? Kläder förstås. Leksaker. Skivor, filmer? Matrester? Släktingar? Identitet? Vem vet, värt att testa.Labels:

posted by rabarber at 4:07 PM 0 comments

Thursday, January 17, 2008

En pryttel från lycka

Jag är så jädrans sugen på att förbereda baby nr 2:s ankomst på det enda sätt jag vet – genom att shoppa. (Ok, det var fel, jag kan ju ett till sätt). Men det finns ju inget kvar att köpa! Vi har ju redan varenda pryttel som behövs till en nyanländ liten människorvarelse. Våra tre förråd håller på att explodera av babysängar, skötbord, babykläder, babysitters, femtelva olika bärselar och sjalar, barnvagnar, babyleksaker, skötväskor – you name it! Efter att ha funderat i ca 20 veckor (jag är nu i vecka 24) har jag kommit fram till att det enda som saknas är en mugghållare till barnvagnen. Oumbärlig om man vill kvalificera som äkta caffelatte-mamma, och det vill man ju! Just. Således, mina kvarvarande 16 grossessveckor skall användas till sökandet av den optimala mugghållaren. Tur att man funnit en mening med tillvaron.Labels:

posted by rabarber at 2:22 PM 4 comments

In the Ghetto

Igår visade SVT ett danskt program om familjer med två mammor och barn. Det första som slog mig var att, förutom den kanske tunga biten att bemöta omgivningens fördomar så verkar det ju det hela annars tämligen praktiskt. Tänk vad bra att kunna turas om med barnafödandet! Tänk så skönt att säga att I’ve had it med foglossning, nattliga sendrag i benen och sittringar för ett tag – nu är det din tur!

Det andra som slog mig var att att barn ju inte har några medfödda fördomar, de får ju sina fördomar av sina föräldrar och sin omgivning. Men hur vaccinerar man sitt barn mot inskränkthet, rasism, sexism, intolerans och fördömande? Det räcker ju knappast att säga fem gånger om dagen att alla människor är lika mycket värda. Barn tar ju som bekant efter ens handlingar, inte ens ord. Jag tittar på sonens omgivning och inser att de enda han träffar med någorlunda regelbundenhet är vita, heterosexuella, välutbildade medelklassmänniskor i kärnfamiljer som knappast på något sätt faller utanför den sk ‘normen’. Det mest exotiska inslaget på sonens dagis är ju nästan jag – som Sverigesvensk mitt i Helsingfors! (Vilket ju resulterat i tex att en av sonens dagiskompisar en eftermiddag förtroligt berättade för mig att ”Du, jag åkte hiss med en rikssvensk en gång” Det verkade i hennes värld ha varit ungefär samma upplevelse som att åka hiss med Elefantmannen.) Och det är ju bara ytterst tragiskt, eftersom jag utåt – med det undantaget kanske att vi har tygblöjor, ofta rosa, på sonen – börjar bli småborgerligheten personifierad, hur mycket jag än kämpar emot!

Vad gör man åt detta?! Kan man sätta ut en annons och efterlysa familjer som inte ser ut som direktkopierade från någon republikansk tv-reklam som belyser vikten av ‘family values’? Kan man sätta upp lappar på stan och bjuda in ensamstående/invandrare/romer/arbetslösa/homosexuella/rullstolsburna/kommunister på fika bara för att visa att världen är färgglad och mångdimensionerad? Detta är ju inte (bara) en fråga om att vara politiskt korrekt – vilket svenskar alltid anklagas för att vara till bristningsgränsen – det är ju en fråga om social kompetens, att ge sitt barn en korrekt bild av hur världen ser ut och en förmåga att bemöta världen och dess invånare i enlighet med detta.

Så vad blir konsekvensen? Att vi måste lämna innerstadsgettot, byta jobb, byta livsstil, byta vänner, byta liv? Eller bara inse och acceptera det faktum att nästan alla barn växer upp i ett mycket begränsat universum och att de sedan får utforska resterande delar av den verkliga världen på egen hand, i vuxet tillstånd, medan man som förälder håller tummarna för att det ska gå bra.Labels:

posted by rabarber at 1:38 PM 0 comments

Wednesday, January 16, 2008

Jurassic park

Expressens nya manspanel är ju fantatisk! Vilken sammansättning! Vilken samling spjutspetskompetens i hur den moderne mannen fungerar! Om jag funderar varför min man glömde ta ut soporna i morse eller vägrar se på Extreme Makeover tillsammans med mig, då ska jag alltså rådfråga Kungen av kungsan/boxaren Paolo Roberto, machoklyschan I Aschberg, machoklychan II Leif GW Persson eller Gotlands egen Richard Branson (om än med en mycket mörkare historia) Pigge Werkelin. Expressen visar verkligen att de har en modern syn på dagens mansroll. En bra manspanel hade bestått av kanske en av gubbarna ovan, Jonas Gardell, Thomas Bodström och Svenne Jansson, pappaledig trebarnsfarsa i Skövde.

posted by rabarber at 1:47 PM 0 comments

Monday, January 14, 2008

Trender vi tycker om

”Krystgåva” lär vara en ny trend som är på väg hit till karga nord. Usch och fy ska man tycka då, så förfärligt materiallt och ytligt. Skitsnack, säger jag. Klart man blir glad för en present, särkilt om man precis genomfört den största fysiska prestation man kommer genomföra i hela sitt liv. Och ett par diamantörhängen är ju en utmärkt present – örsnibbarna är väl kanske den enda kroppsdel som är sig någorlunda lik efter en förlossning…

Vi är ju så extremt trendiga, maken och jag (haaaahaaaahoohoo. Ja det vill säga om inte orange fleecejacka, töntig musiksmak och Wife swap på tv är riktiga trendindikatorer?) så vi är på väg till London på Babymoon om 1,5 vecka. Ooohhh, ljuvligt!Labels:

posted by rabarber at 2:15 PM 0 comments

Thursday, January 10, 2008

Dagens boktips

I min älskade läsecirkel diskuterade vi igår två superduperböcker: Åsa Linderborgs fantastiska fadersporträtt i Mig äger ingen. Har ni inte läst den, så läs, läs läs! Den gick rakt in i hjärtat på mig! Den andra boken var av en helt annan sort, Ian McEwans On Chesil Beach. Vilken språk han har Ian – läs och njut!Labels:

posted by rabarber at 3:03 PM 2 comments

Samtal med en skallig man.

Till att börja med – Helsingfors taxisystem suger fett! Jag vet inte om man ännu säger ‘suger fett’ i Sverige, men jag är ju inte så himla modern av mig så jag säger det ändå. Att få tag på en taxi en vardagsmorgon i centrala Helsingfors är ungefär lika sannolikt som att få lift med tomtens renar en solig dag i Sahara.

Följdaktligen kom jag sur och stressad till mitt möte på förlossningsavdelningen – dit jag tog mig med buss efter 40 minuters väntande på taxi. Och där födde jag en lite skrutt som gled ur mig som kalvsylta och nu sitter vi här och gosar i soffan. Nej då, inte riktigt. Jag var där för att, på min mvc-tants inrådan, bearbeta mitt trauma från förra förlossningen. Hur det kunde ta – och här ska alla som inte vill höra blodiga detaljer från andras förlossningar sluta läsa – 5 timmar från det jag var 10 cm öppen tills guldklumpen till sist kom ut. Och det efter att en bastant, finsk barnmorska gjort ett svanhopp från sin pall och lagt sig platt ovanpå min mage och bokstavligen tryckt ut honom, som vore han en sträng kalles kaviar och jag den kännspaka blågula tuben. Och varför, när jag sedan frågat hur många stygn min rumparea syddes ihop med, fick svaret ”inte räknar vi!”.

Nå, barnmorskan som tog emot mig, en ung man med rakad skalle, förklarade på sin bästa skolengelska att det finns en del olika orsaker till varför det tog så lång tid, att han förstår att det var jobbigt och smärsamt men att stort sett alla omföderskor får det lättare andra gången. Jag visste ju att epiduralen kan göra att krystvärkarna blir svagare, så jag frågade om det går fortare att få ut klumpen utan epidural. ”Nja svarade han, det är inte säkert, men utan epidural blir ju värkarbetet ett helvete!” Det tycker jag var ett uppfriskande svar, som jag aldrig hört någon i förlossningsbranschen säga tidigare! Uppenbarligen kan man ha en klar uppfattning om situationens allvar utan att själv ha de fysiska förutsättningarna för att ha upplevt den själv. Eller kanske just därför? Kanske för att han själv aldrig behövt tampas med idealet att vara en superkvinna som föder endast med hjälp av profylaxandning, schlagergung och krystpall så ser han klart på det hela: ”här gör det visst ont som fan – lös problemet”

Sen diskuterade jag och mannen med den rakade skallen detaljer kring korsstyngsbroderierna i mitt underliv, och han intygade att man faktiskt aldrig räknar dem. Men herregud, tänkte jag, hur ska man då kunna skryta om sitt lidande bland skaror av uppeldade kvinnor som drar förlossningsskräckisar för varandra!? Nåja, men att de inte räknar innebär ju i alla fall att det var fler stygn än två…

Så nu borde det trauman vara lagt bakom mig – nu är jag redo för ett nytt! Jag har just börjat se konturerna av det. Vi står där en tidig vardagsmorgon i maj, jag och maken med bb-väskan packad och väntar förgäves på taxin…. Undrar om man får bara med i Aftonbladet om man föder barn på trottoaren?Labels:

posted by rabarber at 11:22 AM 1 comments

Monday, January 07, 2008

Reality check för prinsessan på ärten

Barnafadern är på resande fot (igen) och jag får under kommande vecka leka ensamstående mor. Jag har ju lite läggning för martyrskap, så jag vill gärna se mig själv så som sinnebilden av den dubbelarbetande, ensamstående mamman i förorten, med ett slitigt, pinsamt underbetalt arbete, totalt frånvarande barnafader, som inte har någon möjlighet till avlastning eller sk egen tid, som har barn som lämnas först och hämtas sist på dagis -vare sig de är friska eller inte- som aldrig har en krona att lägga på sig själv eller på något extra till barnen och som svimmar av utmattning när barnen är nattade och listan med hushållsgöra är avklarad.

Sen tittar jag på mitt eget liv och inser att jag är en bortskämd, gnällig liten prinsessan på ärten så har det så jäkla förspänt att jag borde få smisk. Jag har ett jobb som ger mig flexibla arbetstider, en feministisk äkta man som ser det som självklart att mitt jobb är lika mycket värt som hans, och att vara pappa är lika viktigt som att vara mamma, svärföräldrar som dagligen ligger i startgroparna på att få hämta sin ögonsten från dagis, ekonomi som ger mig möjlighet både att ha städhjälp, inhandla dagens middag från Stockmanns delikatessdisk och köpa det mesta sonen pekar på (innan han ens lärt sig peka ordentligt). Mitt största problem under denna vecka som ensamstående var att jag måste antingen lämna sonen extra tidigt på dagis en dag (dvs kl 8.00 mot i vanliga fall 09.45) eller missa min älskade läsecirkel! Smisk ska jag ha, SMISK. Och alla ensamstående mammor som verkligen sliter häcken av sig för att få livet att gå ihop, ja de borde få medalj, kaffe på sängen och fortlöpande 90% av alla de pengar jag lägger på onödiga saker.Labels:

posted by rabarber at 1:10 PM 2 comments

Saturday, January 05, 2008

En mors vånda

Det är snart tre år sedan jag satte igång den här bloggen (efter att drastiskt raderat min första rabarberrabarber!) och jag är ju en sällsynt sporadisk skribent numera. Just. Nu måste jag dock sparka mig själv i rumpan och sätta igång. Orsak? Snart kommer vårt andra barn. I väntan på vårt första barn skrev jag en slags dagbok alldeles från första början av graviditeten där jag samlade information om fostrets utveckling vecka för vecka och kombinerade det med text och bild om vad som skedde i de blivande föräldrarnas liv (vi gick på bio och restaurang och sånt, kan man tänka sig! Nu går vi mest till Kotipizza.) Ambitiönst? Jepp! Pretantiöst? Ja, nästan. Hur som, jag gjorde det. Och redan när jag arbetade med den dagboken insåg jag att det kommer ge mig fruktansvärda våndor nästa gång jag väntar barn – jag insåg ju på något vis att jag inte skulle ha lika mycket tid att lägga på knep och knåp som jag hade grossessåret 04/05. Och nu sitter jag är, vet knappt vilken vecka jag är i men väl typ 22?, och inser att om jag ska kunna se mitt kommande barn i ögonen utan överväldigande skamkänslor så måste jag åtminstone kunna visa upp någon form av dokumentation på att vi visste om att han/hon existerade, att vi faktiskt tänkte en och annan tanke på vår alien i magen. Denna ångest bottnar givetvis i att jag själv är den sista i raden av fyra syskon. Hur många babyböcker tror ni det finns om mig? Hur många fotograffotton där jag ligger och jollrar på en fårfäll? Inte en enda förstås – i familjealbumen var det helt plötsligt bara ytterliggare ett fejs i sällskap med de övriga ungarna. Så för att dämpa min vånda nu krävs antingen någon slags skribentinsats eller terapi. Terapi behöver jag nog i vilket fall som helst, men det hinner jag inte med just nu, så jag får skriva. Att klippa och klistra en fysisk dagbok är bara att glömma. Det enda stället man har lite lugn och ro är ju på jobbet, och en elektronisk variant kan man ju faktiskt skriva på på jobbet. Ja istället för kafferast då givetvis. (En klarsynt kollega upplyste mig om att trots att mitt skrivbord står i maktposition -googla lite feng shui ni som inte fattar innebörden- så ser man min skärm avspeglas i fönstret i mitt nya arbetsrum, så kanske jag måste lösa det problemet först?). Jag övervägde ett tag att skapa en separat blogg på nån käck föräldrasajt, men jag insåg sedan att om jag väl skriver så kommer jag knappast kunna avgränsa mig till gulliga noteringar om sparkar, växande magar och hemorrojder, sendrag, halsbränna och andra graviditetskrämpor. Så jag håller mig här. Så får vi se vad det blir. Åtminstone, kära alien i magen, har din ömma moder gjort ett försök att ge dig samma start i livet som din storebror. (Det är sedan en annan sak att ingen av ungarna kommer att bry sig ett skvatt om deras moders kärleksfulla anteckningar om deras ankomst till världen, men det ska åtminstone vara rättvist)Labels:

posted by rabarber at 9:13 PM 1 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s