Igår var jag på apoteket en sväng. Efter att jag lagt upp mina varor för att betala så börjar tjejen i kassan tala svenska med mig. Hon är uppenbarligen finskspråkig men talar helt bra svenska. Jag blir lite fundersam – hur vet hon att jag är svenskspråkig? Har jag något bland mina varor som signalerar ”svensk!”, vilket ibland sker när man köper Svensk Damtidning? Men nä, ACO solkräm borde väl även purfinnar kunna köpa? Och inte har hon fått mitt betalkort heller, så att hon utav mitt namn vågat gissa på att jag är svensk (vilken för övrigt är vådligt, då jag själv träffat på flera personer med mycket svenskklingande namn som inte kunnat ett ord svenska). Jag rannsakar mig själv – råkar jag gå runt i folkdräkt, trallar jag på Främling, ser jag ut som kronprinsessan Viktoria? Men nej, jag kan inte komma på något som skulle ha avslöjat mig. Min nyfikenhet blir för stor och jag frågar henne rakt ut: hur visste du att jag pratade svenska?
Kassatjejen ler lite genant och svarar: ”du sa hej..”
Och då måste förklaras för alla svenskar: hej heter hei på finska. Tydligen är det en enorm skillnad.
rostenfranost.wordpress.com 
Hm, det var ett tag sedan jag bodde i Finland visserligen. Men en gissning: det är bara utlänningar som säger något i kassan. Så är det i Danmark i alla fall. Eller i Köpenhamn. Där säger man inget. Säger man något så är man svensk.
Ha haaa! ja kanske är det så enkelt? Men det känns ju jättekonstigt att inte säga något – kanske jag bara ska muttra päivä päivä lite surt? Om jag nu vill bli tagen för local alltså….